Språklekar i förskolan är mer än ett roligt avbrott i dagen. När barn rimmar, klappar stavelser, sjunger, lyssnar och sätter ord på sina upplevelser utvecklar de samtidigt ordförråd, uttal, rytmkänsla och förmågan att kommunicera. Lekarna gör språket synligt och möjligt att undersöka tillsammans. De passar därför både i planerade samlingar och i vardagens spontana stunder, exempelvis när barnen klär på sig, dukar, bygger eller väntar på sin tur.

En viktig utgångspunkt är att pedagogen hela tiden benämner det som händer. I stället för att säga ”vill du ha den?” kan man säga ”vill du ha bananen eller apelsinen?”. Då får barnet höra de exakta orden och får samtidigt möjlighet att visa vad det vill. Veli Tuomela, fil.dr. och föreläsare inom språkutveckling, betonar just betydelsen av att sätta ord på vardagen, variera språket och våga ligga ett litet steg över barnets nuvarande nivå. Pedagogen kan alltså formulera sig något mer utvecklat än barnet, utan att göra samtalet svårt eller otillgängligt.

Rim, ramsor och ljud som väcker orden

Rim och ramsor ger barnen en tydlig språklig form att hålla fast vid. Den återkommande rytmen gör det lättare att delta, även för barn som ännu inte behärskar alla ord. När gruppen säger en ramsa tillsammans tränas ordförrådet och uttalet, samtidigt som barnen upptäcker att språket har takt, betoning och ljudmönster. En enkel ramsa om exempelvis Pelle Plutt kan dessutom innehålla moment där barnen behöver vänta, följa en gemensam ordning och samarbeta.

Klappramsor är särskilt användbara eftersom de kopplar ihop tal och rörelse. Barnen kan klappa varje ord, markera en viss stavelse eller följa en bestämd rytm med händerna. På så sätt blir språkets struktur konkret. Pedagogen kan också låta barnen jämföra ljud som är lika eller olika och lyssna efter var ett ljud finns i ett ord. Med ramsor om svanar går det till exempel att uppmärksamma skillnaden mellan kort och lång vokal, utan att övningen behöver presenteras som en formell lektion.

Fingerramsor ger ytterligare möjligheter. När ett finger i taget rör sig, gömmer sig eller möter ett annat finger tränas finmotoriken och barnen får erfarenhet av att följa en sekvens. Den typen av aktiviteter stödjer också den framtida läs- och skrivinlärningen, eftersom barnen övar på att rikta uppmärksamheten, minnas en ordningsföljd och urskilja språkliga detaljer. Samtidigt kan pedagogen synliggöra att vissa ord har en tydlig betydelse, medan andra främst fungerar som ljud, rytm eller lekfulla uttryck.

För barn med annat modersmål än svenska blir bilder ett värdefullt stöd i språkleken. Bilder på föremål, handlingar och personer hjälper barnen att koppla det nya ordet till en tydlig föreställning. Det är också viktigt att bekräfta barnets hela språkliga repertoar och uppmuntra kommunikation både på svenska och på modersmålet. När barnets erfarenheter får plats i gruppen stärks den kulturella identiteten, samtidigt som svenskan utvecklas i meningsfulla sammanhang.

I planeringen av språklekar i förskolan kan pedagogen därför utgå från ett särskilt språkligt mål, exempelvis att lyssna efter vokaler, lära några nya begrepp eller träna på att beskriva en handling. Målet behöver inte synas för barnen som en uppgift. Det räcker att den vuxne väljer en ramsa, en bild eller en rörelselek som ger många naturliga tillfällen att höra och använda orden.

Sång och rörelse gör språket kroppsligt

Sånger, sånglekar och rörelsesånger förenar språk med hela kroppen. När barnen kryper, sträcker sig, hoppar eller gör rörelser i takt tränas grovmotoriken och koordinationsförmågan. Sången hjälper dem att minnas ordens ordning, medan rörelsen ger orden en konkret innebörd. I en sång om huvud, axlar, knän och tår kopplas exempelvis kroppsuppfattning ihop med språk och koncentration.

Rörelsesången kan också stärka sambandet mellan tanke och handling. När barnen följer instruktioner i en sång om en stormig natt eller en krokodil behöver de lyssna, tolka och reagera med kroppen. Andra lekar, som en gemensam tågvisa, tränar kamratkänsla och turtagning. I lekar där barnen balanserar, dansar eller härmar varandra får de öva hänsyn, balans, takt och rytm. Symmetriska rörelser, där höger och vänster sida används på liknande sätt, stimulerar dessutom samordningen mellan kroppens olika sidor och hjärnans funktioner.

Sångerna kan med fördel förändras tillsammans med barnen. Om melodin till ”Bä, bä vita lamm” sjungs med andra vokaler, till exempel genom att orden får låta på ett nytt sätt, blir barnen uppmärksamma på hur vokaler påverkar språket. Det är en lekfull väg till språkmedvetenhet. Barnen behöver inte kunna förklara vad en vokal är; genom att lyssna och härma börjar de ändå urskilja skillnader i ljud och uttal.

En sång eller ramsa kan även användas för att förstärka förståelsen av ord. I en lek där barnen möter ord för riktning, kroppsdelar, storlek eller antal får de möjlighet att visa betydelsen med kroppen. Pedagogen kan stanna upp och fråga vad som hände, be barnen beskriva rörelsen eller låta dem föreslå ett motsatsord. På det sättet blir språkleken ett samtal, inte bara en upprepning.

Berättelser, bilder och samtal i en trygg grupp

Högläsning kompletterar rim, ramsor och sånger genom att ge barnen längre sammanhang. Berättelser stimulerar fantasin, utökar ordförrådet och utvecklar föreställningsförmågan. De ger också nya kunskaper, samtalsämnen och möjlighet att bearbeta problem eller starka upplevelser. När barnen lyssnar till sagor får de del av ett gemensamt kulturarv, men de får också möta personer, platser och händelser som kan väcka frågor om deras eget liv.

En lugn berättarstund blir lättare att genomföra när alla barn kan se. Flanobilder eller en sagopåse gör att berättelsens personer och föremål finns synliga framför gruppen. Barnen kan sitta i en halvcirkel och följa handlingen utan att behöva ropa att de inte ser. Den tydliga placeringen skapar mer koncentration och gör det möjligt för pedagogen att stanna upp, upprepa ord och låta barnen gissa vad som kommer att hända.

Bilderna kan användas före, under och efter sagan. Före läsningen kan barnen samtala om vad de tror att berättelsen handlar om. Under läsningen kan pedagogen fråga vem som syns, vad personen gör och hur någon känner sig. Efteråt kan barnen återberätta med hjälp av bilderna, ändra slutet eller dramatisera en scen. Då tränas både berättarförmåga, begrepp och förmågan att lyssna på andras tankar.

Det är betydelsefullt att språklekarna inte begränsas till en bestämd samling. Vid måltiden kan pedagogen benämna färg, form, smak och mängd. I tamburen kan man tala om dragkedja, ärm, stövel och galon samt använda ord som först, sedan, under och bredvid. I byggleken kan barnen få beskriva höjd, längd, balans och placering. När den vuxne följer barnens intresse och samtidigt berikar språket uppstår många naturliga tillfällen till lärande.

Förskolans mål är att varje barn ska utveckla ett rikt och nyanserat talspråk, ett större ord- och begreppsförråd och förmåga att kommunicera med andra. Barnen ska också få leka med ord, närma sig skriftspråk och förstå att symboler kan bära ett budskap. Genom återkommande språklekar blir dessa mål en del av vardagen. Det viktigaste är inte att hinna igenom många aktiviteter, utan att skapa en trygg gemenskap där barnen får lyssna, prova, göra om och upptäcka att deras ord har betydelse.